Ny blogg!

Hejsan!

Här är min nya blogg: www.jacobonajourney.blogspot.com

:)

Inlägg nummer 555

Dags för en "kort" uppdatering!

Nu när 2015 har passerat inser jag hur mycket som faktiskt hände förra året. Det må vara endast ett fåtal rubriker - skola, körkort, identitet - men det är riktiga giganter allihop!

Nu är man 23 år och 9 dagar gammal... ;-)

Skolan har förändrat mycket. Jag har lyckats bygga upp en självkänsla jag inte trodde var möjlig för ett år sedan. Rent socialt har jag utvecklats enormt och jag bara fortsätter att utvecklas. Vågar ta för mig i konversationer, prata med folk och vågar ta mer plats. Jag är fortfarande blyg och kan ses som tillbakadragen men det är bara en del av min personlighet. Innerst inne, trots att det känns knepigt att erkänna det, så är jag en hyfsat social varelse som ju faktiskt får ut någonting av social interaktion. Visst, jag samlar som mest energi när jag får vara ifred men att snacka med folk lite då och då känns ändå närande.

Körkortet fortsätter att förgylla vardagen. Trodde att jag skulle köra bil mer än jag gör i dagsläget visserligen... Det blir mest till och från skolan samt att jag är den utsedde chauffören om det ska handlas eller om någon behöver skjuts. Ofta händer det att jag tar en extra omväg, förstås, och då räknas det ju som en ren nöjesrunda. ;-) Det är förbannat skoj att köra bil och körkortet har precis som skolan gett mig mycket självförtroende. Fler och fler tigger skjuts till busshållplatsen efter skolan dessutom vilket jag bara tycker är roligt. Det är en tur på endast 3 minuter men den är värdefull ändå!

Vad gäller identiteten har jag kommit oerhört långt. Varje dag är ett steg i rätt riktning, känns det som och det gör att framtiden känns spännande (och faktiskt innehållsrik). Förhoppningsvis trillar första kallelsen till teamet i Lund ner i brevlådan nu under februari någon gång. Då har jag väntat ca. 10 månader sedan remissen skickades (och enligt brevet jag fick hem som bekräftat att de mottagit min remiss så skulle jag "endast" behöva vänta i mellan 6-9 mån)... Det är ett år. Innan dess hade jag väntat då med men inte på något faktiskt konkret så som en utredning. Håll tummarna...

Dynamiken hemma har förändrats. Jag hade gärna haft en egen lägenhet med eget kylskåp, egen toalett, eget vardagsrum... Men jag trivs ändå hemma. Jag och mina föräldrar pratar mycket med varandra och särskilt om identitetsrelaterade saker. Nu har vi t.om. börjat testa ett nytt (kill)namn - Jakob. Det är ett namn jag eventuellt skulle fått om jag föddes kille. För mig känns det viktigt att mitt nya namn är ett namn mina föräldrar valt - precis som mitt nuvarande. Därför frågade jag mina föräldrar om vilka pojknamn de hade i åtanke innan jag föddes. Gillar Jakob, det känns familjärt på något sätt. ^^

Nu är det äntligen helg igen. Första skolveckan avklarad. Fått i snitt fem timmars sömn varje natt och det känns... Somnar för sent och går upp 07.30 varje morgon och det blir inga tupplurer under dagen heller. Jag är en nattuggla, har alltid varit det och lär troligtvis vara det resten av livet. ;-)

PS. Snart fyller bloggen 6 år! Otroligt. Ändå har jag bara lyckats knåpa ihop 555 inlägg... Har haft en hel del inaktiva perioder men har ändå känt att jag velat behålla bloggen. Kanske drar jag igång igen på allvar nu under 2016...

Kompis

Blir ju ledsen när man tänker på att kompisen förmodligen måste flytta härifrån... :-(

My little sunshine!

Har ledigt från folkhögskolan denna veckan (precis som alla låg-, mellan- och högstadiekidsen!). Trodde, i fredags när skolan var slut för dagen att jag skulle få en lugn veckas ledighet med mycket sömn men tji fick väl jag när en liten kattunge trillade in i mitt liv... Låt mig berätta hur...

Fredags eftermiddag. Dags för den dagliga hundpromenaden. Jag och farsan kopplade hundarna och gjorde oss redo, precis som vanligt, för att gå en sväng. Det var rätt schysst väder så vi valde en lite längre runda vi brukar gå. Rundan börjar genom att man går på en liten gång som går mellan villorna och som sträcker sig en bra bit.

Vi hann inte ens börja på gången... Redan vid grannens hus, som bor precis rakt över gatan, tog det stopp. Något lät inifrån deras skjul/pergola (3 väggar, ser inte in i den om man inte tittar ut inifrån själva huset så vi kunde inte se något). Eller snarare någon. En katt? Alldeles för ljust jamande... En snabb huvudräkning ledde till slutsatsen kattunge! Var självklart tvungen att stanna till, se mig omkring och när jag inte kunde se varifrån jamandet kom började jag "kss, kss, kss":a sådär som man gör mot katter. Jamandet intesifierades. Någon behövde hjälp. NU.

Gav Toyas koppel till farsan och sa att jag måste hämta morsan, vi måste göra något. Han stod kvar medan jag sprang tillbaka till huset, cirka 10 meter bort, och hämtade henne. Hon fick på sig gummitofflorna (this means business...) och gick resolut bort mot pergolan, rakt in på grannens framsida, in under taket och fick syn på en kattunge som satt fast mellan väggen och ett gäng trädgårdsstolar... Snabbt lyfte hon upp katten i famnen och jag fick inte se den förrän hon kom ut på gatan igen då det tog emot att bara kliva in sådär utan tillåtelse... ;-)

Vad fan gör vi nu då? Alla tre tittade på varandra, den ene mer konfunderad än den andre... Morsan bestämmer - far går ut med hundarna och så fixar vi resten! Tog med oss kattungen in, kollade snabbt igenom den efter eventuella skador men fann inga. Verkade stadig på benen om än smått mager. Förmodligen vrålhungrig. Testade lite av våra vuxna katters torrfoder - efter en kort stunds blötläggning - och visst var krabaten hungrig...

Morsan for iväg till affären en bit bort för att införskaffa lite kattungeproviant. Under tiden tog jag hand om lillen/lillan (könsbestämning sker hos veterinären på onsdag men är själv inne på att det är en liten tjej).

Ska inte dra ut på det mer nu...

Lovet blir inte som jag tänkt mig. Jag har fullt upp nästan hela tiden med matning, lek, mys, ytterligare bus, rengöra kattlådan (liten betyder inte att skiten inte stinker...), bada tass som trampat i bajs, rengöra öron (lite parasiter som bor där, nämligen... = skabb (hemskt otrevligt ord men så är det)) osv... Sen har jag tre hundar som skall ut på promenad samt två katter som gärna också vill ha mat plus en kanin som definitivt vill ha mat och gärna en tur ut i sin hage i trädgården. Fullt upp!

Men jag ska inte klaga. Djur är fantastiska och det är en speciell känsla att känna att ett band byggs upp mellan en själv och en liten kattunge. Synd bara att hen nog inte får stanna här hos oss... För många djur och mor min är dessutom allergisk så ytterligare en katt skulle kunna bli katastrof för henne.

Här kommer två bilder på det lilla livet som just nu ligger på min mage (första bilden är webbkamera-bild). Börjar bli sömnig så ska passa på att titta lite på tv innan buset drar igång igen! Kommer förmodligen lägga in fler... Har hur många som helst på mobilen. ;-)

PS. Detta är en Kia Picanto

Den roligaste bilen jag någonsin kört! Fin är den också, påminner mig om en liten bulldogg. ;-)

Jag vill ha en Kia Picanto... En 1,2 - inte en 1,0.

Bonuspoäng för en totalt irrelevant rubrik! \m/

Dags att skriva lite. Vet inte riktigt om vad än, så det får bli på ren improvisation. :-)

Skolan startar 08:20 varje dag. Jag har aldrig varit en morgonmänniska och är nog inte på väg att bli en heller. Väckarklockan är, hör och häpna, satt på 07:30, och det tar inte mer än en kvart att göra mig "i ordning"; klä på mig, käka lite frukost, diverse hygienrutiner och så iväg. Efter ungefär 8 minuters bilresa är jag framme. Gött. Hade det varit vår eller sommar hade jag möjligtvis försökt att cykla någon dag men så har jag ju bara haft körkort i lite drygt 1,5 månad och kör gärna så mycket som möjligt. ;-)

Försov mig i morse så jag gick upp klockan 08:00 och gjorde mig klar på 10 minuter. Personbästa!

Skoldagen idag var, på ren skånska, mög. Jävla mög-dag. Fyfan. Satt i ett klassrum tillsammans med enbart en annan kille, knäpptysta, och "jobbade" (YouTube, Flashback etc.) med varsin laptop från 08:30 på morgonen till ungefär 12:30... Drygt. Minuterna segade sig fram och det är svårt att förstå min lycka när jag äntligen packade ihop och gick hem!

Själva skoldagen kändes värdelös men trots det gjorde jag framsteg idag. Jag tog kontakt med en annan studerande. En person jag sett vara mycket för sig själv, knappt pratat med någon och hen ser ofta så ledsen och nere ut. Hen stod i entrén när jag kom ner för trappan och jag frågade om hon skulle till busshållplatsen en bit bort ifrån skolan.

(Skolan ligger nämligen en liten bit ut på landet så först måste man åka en buss (som bara går 2 gånger på morgonen och 2-3 gånger på eftermiddagen) till en annan hållplats för att därifrån åka vidare in mot stan.)

Jag frågade och fick ja som svar så jag erbjöd mig som skjuts. :-) Körde hen till hållplatsen (tog nog inte mer än 3 minuter) men vi pratade mycket och jag erkände att jag tycker det känns jobbigt att ta kontakt och fick veta att så kände hen också. Erbjöd mig att fortsätta ställa upp som skjuts då jag ändå kör förbi hållplatsen på hemvägen.

Förhoppningsvis känner sig personen nu lite mer sedd och värdefull. Förhoppningsvis gjorde jag någons dag och förhoppningsvis har jag nu snart någon på skolan jag faktiskt kan kalla vän. :-)

Imorgon är det fredag och det är gött! Bara en vecka efter det och sen vecka 44 är det höstlov. Det märks att man är tillbaka i skolbänken! ;-)

Har valt att använda "hen" då jag är paranoid och får för mig att min blogg kan bli hittad av någon på skolan av någon konstig anledning... :P

Mega update

Ett särskilt shoutout till dig, Jeam! ;-)

Dags för en stor uppdatering. Var ett bra tag sedan sist och det har hänt overkligt mycket under det senaste halvåret.

Det allra största som hänt och som fortfarande händer gäller könsidentiteten. Jag har kommit en lång bit på vägen i mina funderingar. Nu har jag en mycket klarare bild av hur och vem (samt vad) jag är. Hade jag fått i uppgift att skriva om mig själv hade det nog kunnat vara ganska enkelt. Tyvärr kvarstår ett ganska stort problem trots alla framgångar - insidan, min mentala bild av mig själv, matchar inte utsidan. Detta är något endast hormoner och andra rent fysiska ingrepp kan förändra. Just därför väntar jag på min första kallelse till utredningsteamet i Lund. Senast januari räknar jag med men går ändå och hoppas på att det ska ha trillat ner ett litet brev från region Skåne i brevlådan...

Jag har tagit körkort. Den 1 september, närmare bestämt. 31 augusti klarade jag teoriprovet på första försöket och dagen efter uppkörningen. Var hundra gånger mer nervös inför uppkörningen... Fötterna var alldeles skakiga och det var svårt med kopplingen emellanåt men jag klarade mig fint och fick godkänt. ;-)

Tack vare körkortet är det busenkelt att ta mig iväg till skolan på morgnarna. Jag går nämligen på folkhögskola där tanken är att jag ska läsa klart gymnasiet. Går på en relativt liten folkhögskola med människor med alla möjliga bakgrunder; bara min grupp har 5-6 olika nationaliteter!
Studierna går bra och jag har bra närvaro (vilket är viktigt för bl.a. CSN...) och det känns bra rent överlag. Det enda jag kämpar med just nu är nog det sociala...

Det är tufft att konstant känna sig annorlunda och utanför. Att inte veta vart man hör hemma. För mig handlar det om könsidentiteten, som sagt, och det är jobbigt att jag har en bild av mig själv i huvudet men ingen annan ser den bilden. Lite som en banan som går runt och tänker att den är ett äpple och alla behandlar den som ett äpple för det är ju ett äpple alla ser....förutom bananen då, förstås. En fånig liknelse men ändå rätt så bra.
Jag tycker ändå att jag har rätt hyfsad självkänsla. Jag vet som sagt vem och vad jag är och hur jag ser på mig själv som person (och även rent kroppsligt). Tyvärr verkar det inte spela någon roll hur jag än för mig då mitt yttre inte alls stämmer överens med mitt inre. Främst i skolan blir jag inte riktigt behandlad som den jag är (en kul kille/hen med mycket humor och hjärta) utan som den andra tänker att jag är (blyg, tillbakadragen, pojkflicka).

Utanför skolan tar folk mig gärna för att vara en kille på 14-15 år (detta är bekräftat flera gånger, om och om igen. Berättar gärna om några exempel i ett annat inlägg). Detta leder även till att folk behandlar mig och pratar med mig som om jag vore en kille/pojke i den åldern. Som ett barn, alltså. Men jag är inget barn. Jag är en vuxen människa på snart 23 bast och jag vill bli respekterad och behandlad som en vuxen. Eller i alla fall någorlunda vuxen... Inser ju givetvis själv att äldre vuxna (30+) bör få lite mer respekt än jag, men du fattar nog ändå vad jag menar. Det är ju skillnad på hur barn och vuxna blir behandlade och när jag blir sedd som ett barn och pratad med som ett barn gör det att jag känner mig ännu mindre än vad jag redan gör. Jag har ju redan komplex för min storlek/längd.

Skulle kunna gå vidare i all oändlighet om just det här. Funderar mycket på det och pratar faktiskt mycket om det med både mina föräldrar samt min relativt nya samtalskontakt på RFSL.

Vad gäller maten och kroppen och sådär så kämpar jag på varje dag. (Hatar ordet 'ätstörning'. Inte riktigt frisk eller fri än från det där men jag är nog på rätt väg i alla fall.

I korthet: Jag har kommit långt. Körkort, skola, självkänsla. Livet är inte alltid kul men jag har åtminstone ett liv nu och kan äntligen uppskatta fredagar och helger igen (men hade gärna sluppit söndagsångesten... ;-) ).

/Eli

Tiden går

Ja, jisses... Bloggen är lite drygt fyra år gammal nu. Aldrig förut har jag lyckats hålla fast vid något så länge. Visserligen har det funnits många perioder utan några inlägg alls men bloggen har åtminstone fortfarande funnits. Jag har inte bara gett upp, skitit i det och avregistrerade den.

Livet ser mycket annorlunda ut nu jämfört med november 2010. Möjligtvis inte rent praktiskt men det har hänt mycket rent psykiskt. Jag är en annan person nu än då. Jag har funnit mig själv på ett sätt jag nog inte trodde var möjligt "back then". Nu kan jag, med en viss stolthet i rösten, berätta för dig vem jag är och vart jag är på väg här i livet. I alla fall någorlunda.

Jag är Eli. En 22-åring från Malmö som vet precis varför hen reagerar som hen gör på saker och ting. Varför vissa saker gör mer ont än andra och varför tankar uppstår som de gör. Jag vet varför jag går igenom det jag gör och har gjort och med blicken riktad framåt tar jag beslutsamma steg i rätt riktning dag för dag. Jag är på väg någonstans jag inte ens trodde existerade för fyra år sedan.

Ryggsäcken är fullpackad med diverse erfarenheter jag aldrig skulle vilja få ogjorda, jag har äntligen fått på mig ett par bekväma skor och jag är redo för äventyren som väntar. Metaphores all the way!

Visst. Det kommer dagar då allt känns som förr; allting känns menings- och värdelöst. Skillnaden mellan 22-åringen idag och 17-åringen då är insikten om just varför det känns som det gör och hur man tar sig ur det. Idag har jag strategier och en verktygslåda (nästan) full av mentala verktyg jag kan ta till när det krisar sig. Jag har mognat, helt enkelt, och vill bara fortsätta mogna. Tror nog inte att man någonsin slutar mogna, om jag ska vara ärlig...

:-)

Update

Detta kommer bli ett tungt inlägg. Inser att ingen besöker bloggen längre, visserligen, men vill skriva i alla fall. För min egen skull.

Maten tar upp 95% av mina tankar just nu. Varje dag. Varje natt. I och med att jag just nu inte har någon sysselsättning så pågår det konstant ett krig i skallen om mat.

Tvång om hur, var och när jag ska äta. Görs något annorlunda blir det kaotiskt inombords.

Alla dessa jävla regler.
Förbjuden mat (oändligt lång lista).
Tillåten mat (extremt kort).
Undantag om jag tvingar mig att träna (trots att kroppen inte orkar och skriker nej).
Timmar i sträck letandes efter recept jag önskar jag fick följa. Främst bakning. Jag brukade älska att baka...
Listan kan göras lång...

Det är så mycket ångest. Konstant omringad, uppfylld och förföljd av ångest.

En röst i huvudet, en inneboende, som konstant kommenterar mina (som sagt konstanta) tankar kring mat. En röst som har total kontroll och som styr mig med järngrepp.

Emellanåt bryter jag bara ihop. Önskar att jag inte fanns. Orkar inte leva såhär.

Men man måste kämpa på. En dag kanske jag blir fri. Frisk och fri. Frisk i kroppen med leder som inte värker, hår som inte trillar av, ben som orkar löpträna. Fri från tvångstankar, restriktioner, vikt- och matfixering.
Jag har bett om hjälp och fått komma till Capio Anorexicenter. Varit på ett läkarsamtal samt ett bedömningssamtal och nu väntar jag på en kallelse så jag kan påbörja en behandling.

Livet fortsätter. Sommaren är här men rent mentalt är jag kvar i början av året.

Problemen/demonerna/monstren avlöser varandra en efter en. Just nu är Herr Mat det värsta odjuret (sedan minst tre månader tillbaka, visserligen). Alltid på axeln, alltid stenkoll på vad jag äter och inte äter; berömmer mig vid svält och avskyr min existens när jag får något i mig.

Jag försöker. Trots allt det destruktiva försöker jag. Förlåt om jag misslyckas.

That's it.

Livet är fortfarande inge kul

Hade, efter månaders väntan, en läkartid nu på torsdag. Gissa vem som ringde idag och sa att min tid är avbokad för att "läkaren är inte i tjänst den dagen"?... Ska hitta en privat istället.

Jag har även börjat tappa hår sedan 2 veckor tillbaka.

Brain is out of order. Please try again later.

det är för mycket nu bara. mycket mycket mycket i huvudet och det är inte ens verkligt hälften av det. orkar inte beskriva, kan inte för det går för fort i skallen, men låten nedan beskriver det bra